Ojoj

nu närmar det sig!
Jag har vetat det innan, men nu när jag fick flyttkartongerna av mamma blev det helt plötsligt på riktigt. Det är inte 'tomt snack', 'önskningar' och 'drömmar'.
Helgen v. 32 kommer jag att flytta ifrån Sverige, familj och vänner för att påbörja ett nytt liv. Ett nytt liv som kommer vara helt fantastiskt (det blir ju trots allt vad man gör av det), som kommer fyllas med fler vänner och upplevelser.
Jag kommer börja min första fasta anställning, och det är nog framförallt det som känns så overkligt. Efter att ha blivit 'nekad' arbetstillfällen så många gånger, och ibland inte ens fått ett 'tack för att du sökte men ni var många....', så får man plötsligt en fast anställning - på mindre än en vecka! Jag skickade in min ansökan på måndagen den 12 runt 6 på morgonen, kl. 11 ringde de och frågade om jag fortfarande var intresserad. Sedan följde några dagar då de granskade mitt CV och ställde följdfrågor. På fredagen samma vecka, den 16e, hade jag min anställningsintervju, två timmar efteråt ringde rekryteringsagenten och informerade mig om att jag hade blivit erbjuden en tjänst som CCR Agent.
Det har gått helt tokigt snabbt!!!
Och jag är så glad.
Det är så overkligt.

Jag har sagt upp min älskade lägenhet i Malmö, hade jag haft råd hade jag behållt den och bott här när jag kommer hem för att hälsa på - men tyvärr (tur ändå kanske?) så lever jag inte i en så avancerad drömvärld, det gäller att vara realistisk. Det är pengar som tickar iväg varje månad till ingen nytta förutom att jag sover där två nätter varannan månad eller något. Då kan jag spara de pengarna och komma hem oftare och sova på  mammas soffa ;o)
Och att hyra ut den i andra hand hade inte funkat, först och främst hade jag inte fått hyra ut den i andra hand eftersom jag inte har något 'datum för återvändo'. För det andra så hade lägenheten ändå varit mitt ansvar, och att gå med magsår för något man inte kan påverkar är ju inte klokt. Bättre att säga upp den alltså, och må bra.
Men det tar ändå emot något så enormt. Läget är perfekt för mig, det tar ca. 20 min. att cykla in till Gustav Adolfs Torg, 10 min till Mobilia och ca. 5 min till havet. Hyran är rimlig och mina grannar märker jag bara av när jag träffar dem i trappen.
Suck och stön. Jag kommer sakna den här lägenheten oerhört mycket, men det kommer fler perfekta boenden för mig :)

Det känns så konstigt att jag har fått den här chansen. Varför ska jag få den här chansen, egentligen? Det är nog en typiskt svensk sak att gå och vänta på smällen när något går ens väg - och det är just det jag gör, väntar på smällen. Det där som kommer göra det svårt att åka.
Jag tänker alltid på alla andra, och när jag för en gång skull sätter mig själv i första rummet (och tar den här chansen) väntar jag på att jag ska få det i nacken. Att något ska komma och förstöra.

Jag vill inte ha fler smällar.