She's AAAALIIIIIIVE!!!!!

Oj oj oj oj oj, nu var det verkligen länge sedan jag uppdaterade!

Jag har tänkt så många gånger att jag ska blogga, men sen kom det något emellan (oftast sömn!).

Jag flyttade till Dublin den 14e Augusti 2010 och började hos Ett Stort Företag som kundtjänstrepresentant. Efter 2 månader fick jag även lära mig arbetsuppgifterna för servicekoordinatorerna (skicka ut delar och schemalägga tekniker), och sedan började jag jobba 24*7 skift.
Jag kan ärligt säga att jag inte kommer ihåg någonting från min fritid mellan oktober och december, då jag sov mestadels när jag inte jobbade eller shoppade...
I december åkte jag till Belfast med två arbetskollegor, åkte hem till Sverige över julen, åkte till Cork över Nyår och umgicks med Finnen (his name shall not be mentioned!).
I Januari började min hemlängtan och jag kom jag tillbaka till Dublin och började mitt första skift för året, dagpass tack ock lov! (och söndag, så det var inte superstressigt). Då träffade jag min blivande pojkvän, A. Vi dejtade intensivt och blev officiellt ett par den 11e Januari.
I februari gick jag på uttagning till befordran, i Mars fick jag tjänsten och i April började jag som Coach för Servicekoordinatorerna.
I April flyttade jobbet även ut till Hålan som Gud glömde, och jag och A flyttade officiellt ihop.
I Maj, Juni samt Juli var det mestadels jobb och enstaka utemiddagar och obligatoriska pubbesök.
I Juli åkte vi till Belfast och tittade vart de byggt Titanic (mest för hans skull!).
I slutet av Juli och Augusti/September var A mycket hos sin familj i Belgien och även Marocco.
I slutet av Augusti fick vi veta att våra jobb skulle flytta tillbaka till respektive länder, och A beslöt att det inte skulle funka mellan oss pga religiösa skillnader....
Egentligen var han enda anledningen till att jag stannade i Dublin så länge som jag gjorde, så jag tänkte att det var lika bra att åka hem.
Sagt och gjort.
Jag sa upp mig 22e Augusti 2011 och började söka jobb i Sverige. Var inte många som hörde av sig, jag intalar mig själv att jag befann mig i en limbo eftersom jag är "för kvalificerad" för de jobb jag sökte, men inte tillräckligt kvalificerad för de jobb som jag ville ha.
Ett av företagen jag sökte till hörde av sig och var väldigt intresserade dock! Jag hade intervju med VD, och samma eftermiddag fick jag ha intervju med resten av "ledningen".
Det drog sedan ut på tiden innan jag fick något klart besked men i fredags blev det klart att jag ska vara med och starta upp en ny avdelning hos företaget och när vi börjar få in fler representanter ska jag bli lite mer ansvarig - inte alls vad jag sökte för, men vem bryr sig!? (här sökte jag något som jag var "för kvalificerad" för, men fick det jag ville ha :o) )
Nu är det en månad kvar tills jag börjar mitt nya jobb, jag bor hemma hos min mamma och jobbar väldigt hårt på att flytta hemifrån än en gång!
På fredag kommer jag skriva kontrakt med min nya arbetsgivare och efter det kan jag gå ner till bostadsförmedlingen och visa upp mitt anställningsintyg - längtar!!


Nu är det dags att göra lunch!

Are ye lost, love?

Varning för långt inlägg

Gårdagen började kl 04:30. Först stängde jag av alarmet och höll på att somna om, jag är så trött på min mobiltelefon som inte visar att jag har fått sms förrän jag är inne i inkorgen, så jag tänkte 'varför ringer den NU? Detta funkar inte, jag måste lämna in den'. Sen låg jag och funderade på varför jag låg i Lillebrors rum.
Med ens var jag klarvaken.
Det var ju idag jag skulle åka till Irland!
Jag kom upp och klädde på mig, mötte mamma i köket och åt i lugn och ro.
Lämpliga morgonritualer följde, bl.a. väckande av Styvfar och inväntande av Lillebror samt en sista koll för att se om jag hade packat allt.
Efter lite tillfällig förvirrning på Kastrups gigantiska parkering hittade vi rätt, mamma och Lillebror följde med in till terminalen och hjälpte mig checka in.
Jag var asnervös inför incheckningen iom att jag hade en så stor väska, jag misstänkte också att den vägde för mycket. Men jag klarade mig :)
Sen var det ett tårfyllt adjö till Mamma, inte lika tårfyllt till Lillebror :P och sen fick jag klara mig själv. Jag klarade mig rakt igenom säkerhetskontrollen, slapp att bli taffsad på :P
Flygplanet luktade kiss, men som tur var lyckades jag sova mig igenom hela resan (förutom vid ett tillfälle då grannen väckte mig för att jag hängde halvvägs ute i gången med huvudet :P )
Till min lättnad så var inte min väska den största på bandet!!
Som tur var mötte Markus mig på flygplatsen, hade nog aldrig klurat ut det där med bussarna själv annars....
Jag fick köpt ett busskort och sen åkte vi till B&B:et jag fått tilldelat. Huset verkade jättefint, och tanten kär.
"If the gate's closed, don't try to straddle it" - jag höll på att skratta rakt ut, men lyckades hålla mig. Sen fick jag bevisa att jag faktiskt kunde låsa upp en ytterdörr..... Men rumsdören demonstrerade hon inte, och den var lite kärvig!! Strange.....

Efter att jag bytt handväska, men glömde solbrillorna, begav jag och Markus oss för att hitta till min arbetsplats.... Ni som känner mig och/eller har följt min blogg vet att det brukar bli lite detouring. Vi hittade inte arbetsplatsen.
Så vi letade upp en buss för att ta oss till Stillorgans Shopping Center för att äta.
Vi åkte förbi Stillorgan Shopping Center.
Markus uppmärksammade en skyllt för TGI Fridays så vi började promenera.
Och vi gick.
Och gick.
Sen gick vi lite till.
Efter 30-45 min av gående hittade vi det äntligen, och det var gott!!! En Cheese and Bacon burger blev det för mig.
Sedan gick vi lite till för att hitta en buss som skulle kunna ta oss tillbaka till Stillorgan Shopping Center.
Och vi gick.
Och gick.
Tillslut hittade vi bussen och kom faktiskt av vid rätt hållplats :P
Efter lite inhandlande åt Markus på Tesco åkte vi hem, jag klev av på min hållplats och Markus åkte vidare.
Att säga att jag var förvirrad vore att uttrycka det milt. Allt såg likadant ut, men jag visste ungefär åt vilket håll jag skulle. Vid ett övergångsställe stod jag och tvekade och en taxichaufför uppmärksammade detta och tutade på mig.
"Are ye' lost, love?" Han pekade mig i rätt riktning (jag var inte helt ute och cyklade) och sen var jag hemma hos B&Bet igen. Där letade jag upp värdinnan och frågade om jag fick använda köket, fast att inga måltider ingick.
"It's not that kind of place". Okej.... Finns det internet?
"No, we don't have internet. You can go to Tescos. Or go up to HP, you work for them, you might aswell use them".
Mmmm....jag börjar på måndag....det var lördag. Feels like it's kinda closed........
Och sen följde en kvart där hon uppmanade mig att leta upp arbetsplatsen, vilket jag redan tänkt.

När jag försökte hitta rätt frågade jag två kvinnor om vägen, de visste inte var vägen låg.
"Ask the boys across the street, they probably know", säger den ena. Sen går den andra närmre mig och viskar konspiratoriskt:
"I can tell you have a good hand with boys". Jag visste inte om jag skulle bli förolämpad eller ta det som en komplimang.
Jag blev skickad kors och tvärs men efter att ha gått i 40 min hittade jag. Sen tog jag bussen, själv för första gången, och letade upp ett internetcafé för att leta boende.
Sen frågade Markus om jag ville hälsa på hos honom och efter att ha gått hem till B&Bet från Ranalagh var jag helt jäkla slut. Men jag lyckades ta mig till rätt busshållsplats (blev kallad love igen, av busschauffören denna gången) och sedan rätt buss igen ut till Markus. Lite stolt faktiskt :D

2 dagar kvar....typ

Helt jäkla otroligt, egentligen. Nu är det ca. 2 dagar kvar tills jag tar min väska och flyttar.
Frågan är varför jag inte lyssnade till mina instinkter i juni och sa upp lägenheten? Det är väl otroligt, om något? Att jag i juni tänkte 'nej, om jag kanske skulle säga upp lägenheten? Jag kanske kommer på att jag vill plugga någon annanstans / flytta till annan stad' - men jag gjorde det inte. Som vanligt är man för feg.
Menmen, har jag tur så är det någon som kan ta min lägenhet tidigare än november *hoppas hoppas*
Nu är allt fixat, nästan. Det som kan fixas i Sverige iaf :) Det andra får jag ta itu med när jag kommer fram.

Idag kommer Lillebror och vår pappa och hämtar min amerikakoffert (som jag är SÅ förälskad i) samt pysselgrejerna, inget av det får utsättas för fukt och då är det dumt att ha det i mammas garage när jag kan ha det inomhus :)

Jag har ångest över mina datorer. 'Den stora' är klumpig, som stora datorer är, samt att den har ingen batteritid ALLS så det är lite sorgligt. 'Den lilla' måste jag fortfarande starta om efter start för att den inte ska frysa, fast att den har varit inne på reperation för just det problemet.
Båda datorerna blir tungt, en dator då kan jag inte välja.
Sen har jag hittat en dator som jag vill ha (vilket jag brukar göra med jämna mellanrum, men längesen jag köpt någon iom att mina 'funkar'), men 3890:- är 3890:- jag inte har att avvara =/ *mumlar om dagens I-landsproblem*

Nej, dags att fortsätta här :D

....busy busy

...dags att lägga sig - imorgon är det busy busy.
07:00, försöka övertala en morgontrött tvättmaskin att den vill tvätta mina kläder
12:00, Helena kommer, sen blir det Falafel nere hos Maria/Kristina/Sofia-mannen
13:00, Mamma och Ann kommer och hämtar Anns byrå och spegel
14:00, Besiktning av lägenheten
15:00, Städning av badrum och ihopsamling av de sista grejerna som ska kastas
18:00, Kinamat med Fredrik
22:00 Ramla ihop i sängen av utmattning

svårt att missa....

...vid bagageutlämningen, yes?

Tack snälla Göran för all hjälp med att namna min väska! Jag är supernöjd :D

Ojoj....

Jag har.....
... köpt en stor hockeyväska för mina kläder.
...rensat ut bland kläderna och gett bort det till behövande (4 plastpåsar and counting).
... sålt en del möbler.
... sagt upp lägenheten.
... rensat ut vinden och källaren.
...gett bort en del grejer.
...rensat ut bland pysselgrejerna, (hur man kan få fem flyttlådor med pyssel minimerat till en låda och 2 backar från IKEA är för mig ett under!!)

Nu är det allvar.
Snart är det dags.
10 dagar kvar, sen flyttar jag ifrån Sverige.

Ojoj

nu närmar det sig!
Jag har vetat det innan, men nu när jag fick flyttkartongerna av mamma blev det helt plötsligt på riktigt. Det är inte 'tomt snack', 'önskningar' och 'drömmar'.
Helgen v. 32 kommer jag att flytta ifrån Sverige, familj och vänner för att påbörja ett nytt liv. Ett nytt liv som kommer vara helt fantastiskt (det blir ju trots allt vad man gör av det), som kommer fyllas med fler vänner och upplevelser.
Jag kommer börja min första fasta anställning, och det är nog framförallt det som känns så overkligt. Efter att ha blivit 'nekad' arbetstillfällen så många gånger, och ibland inte ens fått ett 'tack för att du sökte men ni var många....', så får man plötsligt en fast anställning - på mindre än en vecka! Jag skickade in min ansökan på måndagen den 12 runt 6 på morgonen, kl. 11 ringde de och frågade om jag fortfarande var intresserad. Sedan följde några dagar då de granskade mitt CV och ställde följdfrågor. På fredagen samma vecka, den 16e, hade jag min anställningsintervju, två timmar efteråt ringde rekryteringsagenten och informerade mig om att jag hade blivit erbjuden en tjänst som CCR Agent.
Det har gått helt tokigt snabbt!!!
Och jag är så glad.
Det är så overkligt.

Jag har sagt upp min älskade lägenhet i Malmö, hade jag haft råd hade jag behållt den och bott här när jag kommer hem för att hälsa på - men tyvärr (tur ändå kanske?) så lever jag inte i en så avancerad drömvärld, det gäller att vara realistisk. Det är pengar som tickar iväg varje månad till ingen nytta förutom att jag sover där två nätter varannan månad eller något. Då kan jag spara de pengarna och komma hem oftare och sova på  mammas soffa ;o)
Och att hyra ut den i andra hand hade inte funkat, först och främst hade jag inte fått hyra ut den i andra hand eftersom jag inte har något 'datum för återvändo'. För det andra så hade lägenheten ändå varit mitt ansvar, och att gå med magsår för något man inte kan påverkar är ju inte klokt. Bättre att säga upp den alltså, och må bra.
Men det tar ändå emot något så enormt. Läget är perfekt för mig, det tar ca. 20 min. att cykla in till Gustav Adolfs Torg, 10 min till Mobilia och ca. 5 min till havet. Hyran är rimlig och mina grannar märker jag bara av när jag träffar dem i trappen.
Suck och stön. Jag kommer sakna den här lägenheten oerhört mycket, men det kommer fler perfekta boenden för mig :)

Det känns så konstigt att jag har fått den här chansen. Varför ska jag få den här chansen, egentligen? Det är nog en typiskt svensk sak att gå och vänta på smällen när något går ens väg - och det är just det jag gör, väntar på smällen. Det där som kommer göra det svårt att åka.
Jag tänker alltid på alla andra, och när jag för en gång skull sätter mig själv i första rummet (och tar den här chansen) väntar jag på att jag ska få det i nacken. Att något ska komma och förstöra.

Jag vill inte ha fler smällar.